Det har gått så snabbt att åldras så man tycker att man är yngre i tankarna.
Då jag tänker på åldrande minns jag en som var 80 år då jag var ung,
vilket jag då tyckte var hemskt gammalt.
Nu då jag är samma ålder känner jag mig inte alls så gammal.
Tankarna är på nuet, och mentalt känner jag mig fortfarande som 40.
Att åldras och att man ökar i vikt är en verklighet man måste acceptera.
Det jag främst är bekymrad över är att bibehålla min rörlighet, snarare än mitt utseende.
Men en del bär rynkorna med värdighet, och det som kan anses fult blir vackert.
Samhället speglar en kultur där man prioriterar ungdomlig skönhet,
man ska skapa en inbillad motvikt till elände och död som man inte vill befatta sig med.
Det finns alltid vemod och sorg i att kroppen försämras, men det kan ingen undvika.
Jag lever med insikten att jag åldras, och tycker det är både spännande och befriande.
Jag har levt ut min inre utstrålning och säkerhet vilket gjort att jag klarat mig
med självförtroendet i behåll även bredvid någon som är fin och sminkad.
Därför har jag alltid kunnat fara vart som helst bara jag varit välklädd och tvättad.
Inget smink, utan bara en naturell gumma!
Jag accepterar mitt åldrande utan att tveka, och njuter av det.
Jag saknar min man, men livet måste gå vidare.
Det enda vi kan göra är att följa med.